Cesca-stolens historia: Hur Marcel Breuer kombinerade stål och handvävd rotting
Röret var kallt, så de flätade in det i en mjukare hud
Ett cykelstyre satte allt detta i rullning
Marcel Breuer kom till Bauhaus i Weimar 1920, en 19-årig avhoppare från målarutbildningen vid Wiens konstakademi. Han gjorde snabb karriär – i mitten av 1920-talet ledde han skolans möbelverkstad, och det var där, under en period i Dessau, som han fick upp ögonen för stålrör. Materialet var redan beprövat och massproducerades för något helt annat: cykelramar. Breuer resonerade att om stålrör kunde böjas till ett styre och bära vikten av en cyklist, kunde det också bära en sittande kropp i en stol.
Det tankesättet ledde till Wassily Chair år 1925 – den första stolen av stålrör, uppkallad efter Breuers Bauhauskollega Wassily Kandinsky. Tre år senare kom en svårare utmaning: kunde röret böjas till en enda sammanhängande linje, helt utan bakben? Svaret var den fribärande stommen, som så småningom skulle få namnet Cesca.
Värme i maskinen: handflätad rotting möter stål
När stommen väl fanns stötte Breuer på ett annat problem. Att sitta i en stol helt gjord av stålrör kändes som att sitta inuti en maskin.
Så fattade han ett beslut som för tiden gränsade till kätteri: att förena den mest framtidsinriktade konstruktionen inom möbeldesign med ett av de äldsta hantverken som fanns – rottingflätning, en teknik som redan hade använts i generationer vid tillverkning av stolar i Centraleuropa. Den värme som fabriken inte kunde skapa skulle handen stå för. Det här är Bauhaus verkliga credo: inte ett avståndstagande från hantverk, utan en arbetsfördelning mellan industri och handarbete.
”Lämna en plats i en kall konstruktion som fortfarande går att ta på för hand.”
En närmare titt på rotting innan den blir sitsen du känner igen:
Stolen Breuer aldrig patenterade
Idén med den fribärande stolen - en stol som verkar sväva utan bakben - tillhörde inte enbart Breuer. År 1927 visade den nederländske arkitekten Mart Stam sin egen fribärande design på Mies van der Rohes banbrytande utställning ”Die Wohnung” i Stuttgart, strax innan Breuers version började tillverkas. Breuer ansåg att Stam hade tagit idén från honom; Thonet, den österrikiska tillverkaren som tillverkade båda modellerna, hamnade mitt i en patenttvist som pågick i flera år.
År 1932 gick domstolarna på Stams linje. Det fribärande patentet tillföll honom, och under en tid tillskrev Thonets kataloger konstruktionens idé honom. Breuer patenterade aldrig sin version - ett beslut som innebar att han fick designroyalty från Thonet, men ingen ensamrätt till själva stommen. Det är en del av förklaringen till att närbesläktade varianter av den här stolen har cirkulerat under olika namn i nästan ett sekel, medan den licenstillverkade modellen - den som numera kallas Cesca - fortfarande är den som tydligast kan spåras tillbaka till Breuers egen verkstad.
Cesca
År 1928 hade stolen bara ett fabriksnamn: B32. ”Cesca” kom flera decennier senare, när den italienska tillverkaren Gavina började producera den och gav den namn efter Francesca, Breuers unga styvdotter - ett sällsynt exempel på ett massproducerat föremål som stilla bär ett familjenamn långt efter att dess design var färdig.
